Nadja Junnarp

Världens gulligaste race? Ville bara visa er.

M: - Vad fick dig att bli vegitarian då?
J: - Jag har ju tänkt att bli det tidigare men jag har aldrig blivit det men sen så visade saga mig ett bildspel om hur slakteriet och sånt går till på riktigt, eller hur det ser ut, så jävla äckligt.
M: - Hahaha, herregud...människan har left på kött i hela sitt liv.
J: - Och?


Åhh, jag blir så irriterad!! Vad är folks problem?! Acceptera att jag valt det här...!
Jag borde skita i vad folk tycker och tänker men nu är det mina föräldrar som skrattar åt mig, mest mamma. Pappa har vant sig men varje gång det är mat så hör man det där hånande i mammas röst. "Det här är en vegitarians dröm macka/mat/blablabla." MEN JA! Jippie! vad  vill du att jag ska säga...suck. Irriterad.
Men kolla här då!

Nu har jag gått ut grundskolan. Jag har fortfarande inte smällt att jag aldrig mer kommer komma tillbaka till Tomtberga. Inte som elev. Jag är klasslös och skollös. Jag tillhör ingenstans just nu. Det är förjävligt.
Igår var då det skolavslutning och många tårar blev det. Usch vad jag grät, mina vänner grät. Alla var jätte ledsna.

Lärarna har en ny grej som dom kör och det är att dom sjunger en låt till alla elever med egen text och med "aldrig ska jag sluta älska dig"-melodin. Förra året tyckte jag bara att den var gullig. I år var det ju ren tortyr att höra den igen.
Inte att det lät dåligt, utan att dom sjöng för oss och att jag aldrig mer kommer få höra den, inte på en egen avslutning!
"Vi har sveriges bästa barn!" Då grät jag.

Kort efter det var det dags att dela ut ett stipendium. Till en av niorna. "Det är säker blablabla i andra klassen", tänkte jag.
Lions-mannen började med att berätta lite om klubben och lite vidare information. Sedan kom han till det vesentliga:
"Nu ska jag dela ut ett stipendium till ett flickebarn som heter Nadja."
"VA!?" Jag? Ett stipendium? Skojar du med mig? Ett Idrotts stipendium! Fick gå upp på sceen och höra lite trevligheter som lärarna berättat och sådant, sen fick jag ett diplom och stipendiumet, 2000 kronor! TVÅ tusen!
Så mycket har jag nog aldrig haft, he.he. Jag vet att många är avensjuka på mig.

Efter lite fler sånger fick alla nior gå upp på sceenen och få en röd ros av sexåringarna, det är en fin, ny, tradition tycker jag. Dom spelade "we are the champions", fast det lät inte så, mest dystert och domedagen liknande. Där började jag nästan gråta.
Vi gick till våran data sal för att kolla på lite bildspel från åren som gått och från avslutningsmiddagen och när vi var iväg och bada med klassen samma dag. Då sprack det. Jag grät floder. Det var så sorgligt! Jag kommer sakna det här så obeskrivligt mycket!
Maarit fick en tavla av oss. Bilder på oss och med små komentarer som vi skrev.
Jag struntade fullständigt i betygen. Dom spelade ingen roll längre.
Men,men...så är det. Vi måste gå vidare, sparkas in i "vuxenlivet"...Suck, det är tråkigt.
Någon som har krumelurpiller?


Högstadiet kommer alltid vara den bästa tiden i mitt liv, det här ska jag aldrig glömma! <3
Men ni blir aldrig kvitt med Nadja, hon kommer tillbaka i höst och hälsar på igen!

Förlåt för orddiarrén, men vad ska man annars ha en blogg till om man inte får ordbajsa?
Och till Peter, Svensk läraren, Nej vi hade inte tur, det var skicklighet! Så det så.

Vi gjorde oss i ordning och skuttade omkring som glada små dockor, så söta var vi, som dockor.
Sen kom vi till skolan och där står alla andra små dockor och väntar på att få komma iväg till middagen
som skulle hålla till på hemlig plats.(på dagen var vi och badade,as kul!)
Det blev lite kramar och plåtning sen bar det iväg!

Avslutningsmiddagen var i sundby. Dom har en jätte fin ny renoverad resturang där men sjöutsikt.
Fy sjutton vad fint det var! Vi kom dit och fick välkomstdrinkar och man kände sig väldigt kunglig.
Sedan var det dags att sätta sig vid bordet. Och våra hungriga magar skrek. Innan maten blev serverad fick vi spela flumbingo, det var jätte kul, och mycket fusk. (för er som inte vet var flumbingo är får vi fråga i en komentar!)
Tillslut blev middagen serverad. Det blev Oxfilé med skivad potatis och sallad.
Vegostilen fungerade inte riktigt där, så jag tog en liten bit och åt för att vara trevlig, men mest potatis och sallad.

Det blev mycket prat och skratt och efter att klassföreståndarna höll sina tal fällde jag en tår eller två.
Det var så fint! Jag blev förvånad över mig själv, trodde inte att jag var en sådan människa, men det
blev för mycket för mig helt enkelt. Jag kommer att dö på torsdag. Kommer kännas så jobbigt.
Separationsångest for real! </3

Sedan så berättade lärarna vad vi jobbade som/med 2028 när vi ska återförrenas. Jag blev en bloggande målare!
I like the sound of that! Låter mycket bra. Usch, får inte bli alldeles sentimental och börja böla här nu. Det är inte kul att läsa, det är liksom inte...vesentligt, tror jag det heter.
För att citera min svensk lärare;

(Spöade skiten ur lärarna i brännboll idag! Där fick dom vad dom tålde. He.he.) <3