Nadja Junnarp

Nu är det två dagar sedan farmor gick bort. Lite konstigt och jobbigt känns det ju alltid och hur mycket man ändå inte vill tänka på det så blir man ständigt påmind om det i sin omgivning. När man pratar med sina vänner, kollar på tv, läser i tidningar, och reklam hit och dit. När jag ser en Fonus reklam på v känner jag hur hjärtat bara sjunker ner till fötterna och ner under golvet. Så jobbigt känns det för mig. Det låter konstigt men du vet hur det blir. Man kan få de skevaste kopplingarna och sen mår man dåligt över tanken på döden. Det gör vi väll alla ändå men när det gäller döden så känner jag att det är något jag verkligen inte klarar av. Jag är skräckslagen över tanken på att jag ska dö. Att mina föräldrar ska dö, mina resterande släktingar, mina vänner. Jag är skit rädd. Jag klarar inte av döden. Så maktlös, så svag, så liten.

I fredags fick jag ett sms av min pappa. Han bad mig "ringa hem för han hade något tråkigt att berätta." Där gick varningsklockorna igång. 'Farmor är död, farmor är död, farmor är död.' Så tänkte jag. Hela tiden.
Dom orden slutade inte eka innanför mitt skallben. Sen tänkte jag; Det var lika bra det. Hon hade ju förlorat så mycket av sina förmågor. Ända sen jag var liten så har jag alltid tyckt att min farmor var senil. Ingen snack om saken. Men ju äldre vi blev, desto mer började jag märka av vad som höll på att hända. På tillställningar med släkten så blev det i början bara en massa frågor om jag ville ha något mer att dricka eller ta en till kaka. Den var populär. Sen blev det mycket frågan om vilken klass jag går i och vad jag ville bli när jag blir stor, följt av, 'ta mer kaka?' Hon kunde fråga samma fråga minst tjugo gånger under samma kväll. Det var intevaller helt enkelt.
Sen dog farfar och på hans begravning viste hon inte ens vem som dött.
Hon hade levt med den där mannen sen hon var trettio år åtminstonde. Mannen hon spenderat all sin tid med, varje sekund, varje minut, timme, dag, vecka, månad, år. Som bortblåst var det. "Det är din man som dött" sa pappa.
"Jaha, vad tråkigt." Sa hon.

Sen fick vi lägg in henne på ett ålderdomshem eftersom att hon inte skulle klara av att bo själv. Sakta började hon glömma hur man läser klockan, och hur man skriver. Hon klarade nästan inte ens av att skriva! Det blev jag så förvånad över. Hon hade börjat glömma bort mig sen långt tillbaka men när pappa en gång berättade om mig så var det ändå någonting långt där inne som klickade till i hennes huvud. Sen hade hon också börjat glömma sina systrar, min pappa och min farbro, hennes barn. Alla minnen försvann och sen satt hon där på hemmet med bara nutiden att tänka på. Kan du förstå hur det måste kännas? Men det var en sak hon alltid kom ihåg! Hon var inte hemma. Det visste hon.

I samma takt som hon började glömma mycket så började också jag tappa glöden för att träffa henne. Som jag sa för ca två år sen; Jag är bara en snäll främling för henne. Eller var. Jag var en snäll främling. På farfars begravning minns jag att jag tänkte; Hur länge kommer farmor leva? Kommer jag bli ledsen? Må dåligt när hon försvinner? Då kände jag att jag inte stog henne nära längre. Trodde inte att jag skulle vara såhär nere över hennes bortgång. Sen så ringde jag ju hem och fick höra det jag redan visste. Hon hade somnat in. Och i samma sekund brast det för mig. Tårarna rann och det gjorde ont som fan. Jag kunde inte andas och kände mig knäsvag. Och det var min fredagkväll. En tröst är väll ändå att hon måste ha det bättre där hon är nu. Det är vad jag vill tro i alla fall. Det känns som en trygghet.

Marianne Alma Ingeborg Junnarp
17 april 2009
Farmor

Mm..

Ja..

Saga

Uffen

Glad påsk! Sagas bild.

Nu är jag åter igen här hos min mamma, men bara till på söndag för då åker jag tillbaka till min far. Kan ju önska en sen glad påsk till alla och kan för övrigt säga att mitt påsklov ändå var bra och soligt! Jag hjälpte Emma att måla om i sitt rum på Måndagen, snyggt blev det. På Tisdagen satt jag i Sjödalsparken med folk och njöt av solen för att sen dra vidare och grilla i Rudan med annat folk. Trevlig dag. Dock var det jävligt kallt på kvälen. På Onsdagen åkte jag ut till Muskö med Emma och Tommy. Vi spelade tv-spel, åkte flakmoppe och träffade andra människor. En trevlig det med. Hela Torsdags eftermiddagen spenderade jag på bussar och tåg för att söka mig tillbaka hem till Huddinge. På Fredagen åkte jag ut till Sagas landställe för att fira min påsk där. Mycket godis och sol blev det. Härligt värre. Åkte hem på Söndags morgonen och sen var jag med Signe, Jimmy och Jerry på kvällen. Och i Måndags lekte jag med Signe,Ellinor och Jakob. Lovet var i stora drag bra!

Sen började skolan igen och allt återgick till det normala. Nu kommer det inte vara några riktiga lov på tio veckor. Men det finns ju som tur är en massa studiedagar och röda dagar man kan se fram emot! Så jag ska inte klaga. Tiden kan gå så fort.
I förrgår dansade jag Lindy Hop på dansen! Vi ska ha med det i vårat final nummer och det ska bli jätte kul! (Haha, Tyvärr Saga!) Jag är grym på lindy hop! Eller, nej, det var att ta i men jag lärde mig fort och tror att det kan bli riktigt skoj!
Nu är det Torsdag och helgen är snart här. Underbart! Sitter och tittar ut över sjön vi bor vid. Lite fint är det i alla fall.
Nu är det bara lite gröna löv på träden som saknas!

Ja, nu har jag sett Kenny Begins. Måste säga att jag inte alls är besviken. En kille med blond hockyfrilla och sjukligt vita tänder, som är lite små korkad, som inte vill något heldre än att bli galaxhjälte och som säger 'Wollie Bollie','Ischlo Pischlo',och 'Saru' konstat är aldrig fel på film! Det är alltid kul liksom..Dn skulle jag gärna se om. Sen blev det ju ett extra plus när Björn Gustafsson och framför allt Johan Glans var med i filmen. "Kaos!"



Däremot failade tjejkvällen här hemma. Det visade sig att min mor inte jobbade kväll som hon hade sagt, så vi kunde inte vara här i tre timmar utan att hon skulle vara här hemma. Och inte heller min pappa kunde lämna huset för några timmar, så efter den stunden dog allt. Och jag som så gärna hade velat ta hit mina kompisar för att bara umgås och ha kul. Vi får så sällan den tiden. Så efter den stunden och fram tills nu har jag bara gått omkring och vart trött, förbannad och grinig. Jag ville 'slå sönder världen med en hammare!' som det står i Vill gå hem av Jonas Gardell som jag började läsa idag. Läste också ut kärlek@första.träffen idag skriven av Jane Moore. Hoppas ni andra har en trevligare kväll en vad jag har.

Ja, som rubriken säger så börjar den här veckan gå mot sitt slut och jag ser fram emot att bo hos pappa igen. Jag trivs inte så bra här, går omkring och irriterar mig på min mamma hlatiden utan anledning och fullkomligt avskyr resorna hit och här ifrån. Nej tack.

Idag ska jag bli bjuden på bio! Ellinor bjuder mig. En födelsedagspresen till mig. Vi ska se Kenny Starfighter! Min hjälte! Nej, men jag minns att man tyckte att den serien var bäst när man var liten, så jag har ju förväntningar att den ska leva upp till sin historia. Sen kommer folket komma hit ikväll för lite trevligheter. För att fira att jag fyllde år för två veckor sen. Eller det var tanken från början. Nu känns det mest som att vi bara ska träffas liksom. Alla samlade tillsammans och kan ha kul!
Hoppas det blir en toppen dag.

btw, tror min pollensäsong är igång nu. Nooo!