Nadja Junnarp

Nu har jag gått ut grundskolan. Jag har fortfarande inte smällt att jag aldrig mer kommer komma tillbaka till Tomtberga. Inte som elev. Jag är klasslös och skollös. Jag tillhör ingenstans just nu. Det är förjävligt.
Igår var då det skolavslutning och många tårar blev det. Usch vad jag grät, mina vänner grät. Alla var jätte ledsna.

Lärarna har en ny grej som dom kör och det är att dom sjunger en låt till alla elever med egen text och med "aldrig ska jag sluta älska dig"-melodin. Förra året tyckte jag bara att den var gullig. I år var det ju ren tortyr att höra den igen.
Inte att det lät dåligt, utan att dom sjöng för oss och att jag aldrig mer kommer få höra den, inte på en egen avslutning!
"Vi har sveriges bästa barn!" Då grät jag.

Kort efter det var det dags att dela ut ett stipendium. Till en av niorna. "Det är säker blablabla i andra klassen", tänkte jag.
Lions-mannen började med att berätta lite om klubben och lite vidare information. Sedan kom han till det vesentliga:
"Nu ska jag dela ut ett stipendium till ett flickebarn som heter Nadja."
"VA!?" Jag? Ett stipendium? Skojar du med mig? Ett Idrotts stipendium! Fick gå upp på sceen och höra lite trevligheter som lärarna berättat och sådant, sen fick jag ett diplom och stipendiumet, 2000 kronor! TVÅ tusen!
Så mycket har jag nog aldrig haft, he.he. Jag vet att många är avensjuka på mig.

Efter lite fler sånger fick alla nior gå upp på sceenen och få en röd ros av sexåringarna, det är en fin, ny, tradition tycker jag. Dom spelade "we are the champions", fast det lät inte så, mest dystert och domedagen liknande. Där började jag nästan gråta.
Vi gick till våran data sal för att kolla på lite bildspel från åren som gått och från avslutningsmiddagen och när vi var iväg och bada med klassen samma dag. Då sprack det. Jag grät floder. Det var så sorgligt! Jag kommer sakna det här så obeskrivligt mycket!
Maarit fick en tavla av oss. Bilder på oss och med små komentarer som vi skrev.
Jag struntade fullständigt i betygen. Dom spelade ingen roll längre.
Men,men...så är det. Vi måste gå vidare, sparkas in i "vuxenlivet"...Suck, det är tråkigt.
Någon som har krumelurpiller?


Högstadiet kommer alltid vara den bästa tiden i mitt liv, det här ska jag aldrig glömma! <3
Men ni blir aldrig kvitt med Nadja, hon kommer tillbaka i höst och hälsar på igen!

Förlåt för orddiarrén, men vad ska man annars ha en blogg till om man inte får ordbajsa?
Och till Peter, Svensk läraren, Nej vi hade inte tur, det var skicklighet! Så det så.