Nadja Junnarp

Nu är det två dagar sedan farmor gick bort. Lite konstigt och jobbigt känns det ju alltid och hur mycket man ändå inte vill tänka på det så blir man ständigt påmind om det i sin omgivning. När man pratar med sina vänner, kollar på tv, läser i tidningar, och reklam hit och dit. När jag ser en Fonus reklam på v känner jag hur hjärtat bara sjunker ner till fötterna och ner under golvet. Så jobbigt känns det för mig. Det låter konstigt men du vet hur det blir. Man kan få de skevaste kopplingarna och sen mår man dåligt över tanken på döden. Det gör vi väll alla ändå men när det gäller döden så känner jag att det är något jag verkligen inte klarar av. Jag är skräckslagen över tanken på att jag ska dö. Att mina föräldrar ska dö, mina resterande släktingar, mina vänner. Jag är skit rädd. Jag klarar inte av döden. Så maktlös, så svag, så liten.

I fredags fick jag ett sms av min pappa. Han bad mig "ringa hem för han hade något tråkigt att berätta." Där gick varningsklockorna igång. 'Farmor är död, farmor är död, farmor är död.' Så tänkte jag. Hela tiden.
Dom orden slutade inte eka innanför mitt skallben. Sen tänkte jag; Det var lika bra det. Hon hade ju förlorat så mycket av sina förmågor. Ända sen jag var liten så har jag alltid tyckt att min farmor var senil. Ingen snack om saken. Men ju äldre vi blev, desto mer började jag märka av vad som höll på att hända. På tillställningar med släkten så blev det i början bara en massa frågor om jag ville ha något mer att dricka eller ta en till kaka. Den var populär. Sen blev det mycket frågan om vilken klass jag går i och vad jag ville bli när jag blir stor, följt av, 'ta mer kaka?' Hon kunde fråga samma fråga minst tjugo gånger under samma kväll. Det var intevaller helt enkelt.
Sen dog farfar och på hans begravning viste hon inte ens vem som dött.
Hon hade levt med den där mannen sen hon var trettio år åtminstonde. Mannen hon spenderat all sin tid med, varje sekund, varje minut, timme, dag, vecka, månad, år. Som bortblåst var det. "Det är din man som dött" sa pappa.
"Jaha, vad tråkigt." Sa hon.

Sen fick vi lägg in henne på ett ålderdomshem eftersom att hon inte skulle klara av att bo själv. Sakta började hon glömma hur man läser klockan, och hur man skriver. Hon klarade nästan inte ens av att skriva! Det blev jag så förvånad över. Hon hade börjat glömma bort mig sen långt tillbaka men när pappa en gång berättade om mig så var det ändå någonting långt där inne som klickade till i hennes huvud. Sen hade hon också börjat glömma sina systrar, min pappa och min farbro, hennes barn. Alla minnen försvann och sen satt hon där på hemmet med bara nutiden att tänka på. Kan du förstå hur det måste kännas? Men det var en sak hon alltid kom ihåg! Hon var inte hemma. Det visste hon.

I samma takt som hon började glömma mycket så började också jag tappa glöden för att träffa henne. Som jag sa för ca två år sen; Jag är bara en snäll främling för henne. Eller var. Jag var en snäll främling. På farfars begravning minns jag att jag tänkte; Hur länge kommer farmor leva? Kommer jag bli ledsen? Må dåligt när hon försvinner? Då kände jag att jag inte stog henne nära längre. Trodde inte att jag skulle vara såhär nere över hennes bortgång. Sen så ringde jag ju hem och fick höra det jag redan visste. Hon hade somnat in. Och i samma sekund brast det för mig. Tårarna rann och det gjorde ont som fan. Jag kunde inte andas och kände mig knäsvag. Och det var min fredagkväll. En tröst är väll ändå att hon måste ha det bättre där hon är nu. Det är vad jag vill tro i alla fall. Det känns som en trygghet.

Marianne Alma Ingeborg Junnarp
17 april 2009
Farmor