Nadja Junnarp

Nadja: "- Nadja?"
Arne: "- Hej det är Arne!" (med lite trött röst som han haft så länge jag kan minnas.)
Nadja: "- Hej!"
Arne: "- Hur är läget?"
Nadja: "- Jo det är bra, själv?"
Arne: "- Jo, det är bra."
Nadja: "- Vad bra."
Arne: "- Har du pappa hemma?"
Nadja: "- Ja, vänta lite'rå!"
Arne: "- ah, hejdå!"
Nadja: "- Hejdå."

Precis såhär låter det varje gång min farbror ringer hem till oss. Inte så speciellt överraskande samtal, det är som repliker. Jag vet precis vad han ska säga. 10 av 10 gånger låter det exakt såhär. Inte så ingåene, inte mycket frågor. Jag vet vad han vill. Och han har ju ringt hit ganska mycket nu det senaste året sen farfar gick bort. Annars var det när någon fyllde år, namnsdag eller om mina föräldrar ville ta en öl med honom och hans fru.

Han är inte hatad eller otrevlig på något sätt. Tvärt om, jag gillar min farbror och han är jätte rolig men det känns så stelt för mig när jag träffar honom. Jag känner inte riktigt den här släkt kännslan. Det kan ha något att göra med att vi inte träffas ofta. Men förmodligen växer det bort. Någon dag kommer det kanske det där samtalet när han undrar om mina föräldrar och jag vill gå och ta en öl.(och men det menar jag inte att det måste vara just det, men som expempel. Det händer aldrig att han frågar om "en fika/middag")
Inga fler stela samtal i framtiden. Kanske lite mer frågor om hur det går för mig.(då menar jag då när jag fått en utbildning och jobb, flyttat hem ifrån och sådant.)

Men idag undrade han om jag var ute i solen. Jag sa: "Nej jag är inne och ser på tv." :)
Det hade jag inte räknat med.