Nadja Junnarp

Idag skulle vi läsa upp våra tal på svenskan, det var några stycken som skrivigt och vissa ville inte läsa.
Jag hade då skrivigt om min farfar och tagit lite text från min blogg.Jag var så osäker om jag skulle läsa eller inte.
Jag hade förberett mig för att kunna stå där framme och kunna berätta om vad jag känt under begravningen utan att spy eller börja gråta. Hade byggt upp skal som skulle hindra andra att se hur nervös och hur svårt det skulle bli för mig att värkligen få fram mina känslor.Men jag tog mod till mig och tänkte att det får bli som det blir.Men även höll jag tillbaka från att visa att jag ville gråta.

Mitt hjärta ville ut ur kroppen.Genom halsen,bröstet,magen var som helst! Den ville bara ut. Men senare i talet blev det "stadigare" och jag började tänka på att betona rätt så att texten skulle komma ut rätt. Efter talet hade Alison och Ruby börjat gråta, jag hade berört dom med mitt tal, jag blev glad men jag hade själv tagit upp någonting som jag velat glömma allt för länge.Men jag tänkte att om alla får veta hur jag känner så skulle det vara lättare för mig själv att leva med det.

Tiden gick och sen var det dags för ellinors tal.Jag hade hört det förut och tänkte att jag aldrig kommer vara bättre än Ellinor i någonting!Det gick bra i början,hon berättade om sin kompis viola hon lärde känna över internet och hann aldrig träffa henne innan hon dog. Jag kunde höra hur ledsen hon blev och tillslut brast det,hon gick ut på toa för att gråta ut en stund och jag höll om henne och som i mitt tal ville jag bara vrida tillbaka tiden så vi kunde göra något åt allt.Hon kom tillbaka och många i klassen grät och jag hade fått tårar.
Men sen när hon sa att om hon vart där när viola höll på och dö så skulle hon räddat henne och hon skulle vara i livet.

Det fick mig att tänka på samma morgon som farfar dog.Pappa väckte mig ganska tidigt för han skulle iväg och hälsa på honom, han hade frågat mig om jag ville följa med och hälsa på honom så jag "inte skulle ångra mig senare..." När jag tänker på det nu så känner jag lixom, fan, varför gick jag bara inte upp och åkte iväg till sös och hällsa på min farfar! Jag visste ju att det skulle bli såhär!! Jag känner mig elak som inte kom till honom.Jag var där och hälsa på honom en gång...EN GÅNG! Vilken jävla idiot jag var! Vilket svek jag är.

Ellinors tal kommer säkert bedömmas som mvggggggg.Känner mig så himmla fånig som tänker på betyg och shit nu, men om ingen hade börjat gråta, hade då jag vart bättre än henne? Önskar att jag kunde fått göra om mitt tal och tagit sönder alla skal och värkligen visa för alla andra hur ledsen jag var, som ellinor. Jag känner mig ibland så himmla misslyckad.Ellinor har jag bl a sett upp till många gånger, och det skulle kännas bra om jag någongång i sånna här tillfällen fick vara bättre än vad hon är.Allt jag skrivigt är helt fucked up.Jag kommer alltid vara tvåa eller sämmre. Och här sitter jag nu som en självisk person och bla,bla,bla...
Jag ställer nog bara för höga krav och överdriver nu men det är så det blir när jag känner såhär....patetiskt.
Kan väll säga att jag ställer för höga krav, är svartsjuk på Ellinor och sen blir jag förbannad över det.